Den enes död, den andres mobiltelefon

I går dog två personer då blixten slog ner i det vindskydd de sökt sig till under ett kraftig åskoväder. Kropparna var så förkolnade att polisen inte kunde identifiera de två personerna, de kunde inte ens bedömma könet på de avlidna. Detta enligt aftonbladet.se som avslutar artikeln med följande:

"Tipset om blixtnedslaget blev dagens bästa. Tipsaren får en Sony Ericsson C702 kameramobil. Skicka in bilder och nyhetstips på 71 000 – så kan du också bli en vinnare."

En vinnare? Två personer avlider, en tredje tipsar och utses till vinnare. Men det är väl en ganska sann bild av verkligheten, en människa är inte mer värd än sakerna hon eller han lämnar efter sig, här lyckades de med konststycket att utöka sitt eget värde efter sin död, få förunnat.

David tippsar:

Idag dör flera gammla personer i sverige utan någon vid sin sida.
Var är min mobiltelefon?

I förra veckan dog minst en person pågrund utav rattfylleri.
Var är min mobiltelefon?

Nästa vecka svälter hundratals barn till döds runt om i värden.
Var är min mobiltelefon?

Vänta, jag kom precis på att den ligger på laddning bredvid sängen.

Välkommen till arbetslösheten...

Det är studenttider!

Grattis alla i Uppsala och resten av sverige som tar eller har tagit studenten.

Men vad händer sen då? En chill sommar med möjlighet att se världen, ett pissigt kommunalt sommarjobb och till hösten universitetsstudier. Dagens kollektiva konversation är ett enat "VI HAR TAGIT STUDENTEN!" som ekade över staden från lastbilsflaken. Men samtidigt som jag glädjs med de studenter som idag har livet framför sig tänker jag på dem som i framtiden inte lyckas leva upp till de krav som skolverket ställer på dom, och som i värsta fall får leva resten av sina liv med de misstag de gjorde under vad som kan ses som den kanske jobbigaste perioden av deras uppväxt. För det är väl det borgligheten vill uppnå, att återskapa den klyfta mellan människor som andra arbetat i över ett århundrade jobbat hårt för att jämna ut.

Vad är nästa steg? Att bestraffa sabbatsår på universitet och högskolor med poängavdrag?

nyfikenhet, eller?

När jag klev på bussen hem idag lade jag redan i kön märke till den äldre kvinna som frenetiskt stog och stirrade på den mörka lilla flickan som med sin pappa precis klev på bussen. Väl inne i bussen satte jag mig ner och pappan med flickan satte sig på sätena framför mig. Den äldre kvinnan tog snabbt och satte sig på platsen bredvid mig och lutade sig genast fram och hälsade på flickan. Under de femton minuter resan sedan pågick pratade kvinnan konstant med flickan medan pappan, som enligt flickan inte var så bra på svenska, besvärat tittade på kvinnan och på mig. När kvinnan klev av bussen visste hon bland annat följande om flickan och hennes familj:

• Hennes för- och efternamn
• Hennes ålder
• Vilket dagis hon gick på
• Vilken adress familjen bodde på
• Vilka intressen hon hade

Hon hade under resan också lyckats ge flickan följande mindre genomtänkta komplimang "Vilken fin brun hudfärg du har, mitt barnbarn är adopterat och ni är så söta."

Det skrämmer mig att det är så lätt för en helt främande person att fråga ut ett barn. I det här fallet var det nyfiken dam som antagligen kommer att glömma bort samtalet, eller på sin höjd nämna att hon träffade en flicka på bussen. Men vem är det nästa gång? En nyfiken granne, inbrottstjuv eller i värsta fall någon som gör flickan illa.

Vem ska man skylla på då? Barnet, den besvärade pappan eller kanske rentav hela samhället? Jag tror vi får ge vår tillit till det goda omdömet. Att vuxna människor är förnuftiga nog att avgöra vem man pratar med vad om.